Gå in på denna länken...

... och följ med på en fantastisk resa till Österlen. Länken går till Youtube, och du får höra på vår nationalsång (nåja, inofficiellt i alla fall) och titta på underbara bilden från Österlen

Branteviks strandängar - Grönet

Brantevik

Britt-Marie Norelius och Sören Holm beskriver Brantevik så här:

Välkommen till våra intryck av främst vårt eget fiskeläge Brantevik, men även en del av övriga Österlen och andra platser i fantastiskt vackra, spännande Skåne i Öresund, stockholmarnas främsta utflyttningsregion. Köpenhamn är vår närmaste huvudstad (!). Österlen är verkligen en plats att njuta sitt otium på. Här är man nära det naturliga livet.
Här (på Britt-Maries och Sörens hemsida, www.brantevikare.se, Ingrids kommentar) finns fantastiskt mycket att njuta av, betrakta och fotografera, se/klicka på rubrikerna i bandet ovan. Hittar du något fel, skriv gärna till oss (med "oss" avses textförfattarna Britt-Marie Norelius och Sören Holm, Ingrids kommentar) (se längst ner till höger).
Väl värt ett besök är Sjöfartsmuseet mitt i byn, som visar den fantastiska sjöfartshistoria Brantevik har. En icke obekant mediaguru, invånare på "lejet", Bertil Torekull har skrivit en mustig, historiebeskrivande bok om vårt fiskeläge. Den rekommenderas den som vill läsa personliga betraktelser om sin boplats, om människor och deras strävsamma liv: "Livet var en dröm på Brantevik, tankar tänkta vid ett fiskeläge" (1995) - läs särskilt kapitlet "Hotad idyll".
Vi har två säsonger här: sommar och vinter. Sommaren är lite svalare i början när allt knoppas och i slutet, men är ljum. Vintern handlar oftast om vind, dramatiska molnhimlar och ibland dimma, med många fina dagar däremellan.
Vi köpte en tomt nära havet och byggde ett ganska typiskt skånskt vitt stenhus, ett skepparhus 2006. Vår tomt är klimatanpassad för en blandning av här, Provence och Andalusien. Plantera i trädgården kan man göra ända in i december. Allt vi experimentellt planterade växte i raketfart första våren/sommaren! Och stort. Vi fick flytta växter och plantera om i höstas. Sådant är roligt. När naturen överraskar en.
Här (med "här" avse hemsidan, Ingrids kommentar) visar vi bilder av havet, stränderna, evenemang med några brantare /brantevikare, naturen, växterna, djur och fåglarna. Många flyttfågelsträck drar förbi här - de minner om livets gång. Dessutom visar vi väder och vind, byggnader, matupplevelser och själva fiskeläget i olika säsongsskrudar. Självklart har lejets stolthet Jakten Hoppet fått sin sida också.
Det här är vår första gemensamma hemsida och den ägnar vi vår nya hemvist. Alla foton har vi tagit. Vi har använt två typer av digital kamera och ett enkelt redigeringsprogram.

Havsnära lavendeldoftande hälsningar från
Team Holm & Norelius på Äppelbacken

Ovanstående text har jag lånat från Britt-Marie Norelius och Sören Holm och deras hemsida www.brantevikare.se, gör ett besök där, där finns mycket trevligt att läsa och många helt underbara bilder att titta på

Simris

Simris är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen sydväst om Simrishamn.

Simris är en bostadsort med få egna näringar. I orten ligger Simris kyrka.

Simris var en självständig socken (Simris socken) fram till 1946 då socknen delades och Simris blev en del av Simris-Nöbbelövs kommun. 1952 uppgick denna kommun i Simrishamns stad som sedan 1971 är Simrishamns kommun.

Simrishamn

Ordet Simrishamn faller tillbaka på ordet "simris".
Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. "Hamn" har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
Till en början var staden Simrishamn ett litet fiskeläge till det som numera är Östra Tommarp, men utvecklades med tiden till centrum för hela Österlen.
Den förste som anföll Simrishamn hette Sigurd Jorslafare som enligt Heimskringla kom seglade till "Svimraros" (Simris) år 1123 och härifrån göra plundringtåg mot Tommarp.
Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från närbeläget stenbrott. Tornet reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.
Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) m.m. att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.
1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes.
År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek),hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.
Ur Wikipedia

Östra Tommarp

Östra Tommarp är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen åtta kilometer väster om Simrishamn vid Riksväg 11.

Under medeltiden var Östra Tommarp (eller Tumathorp som orten hette då) huvudort i regionen, med egen myntutgivning ett större kloster, hospital och ett flertal kvarnar. På 1100-talet grundades klostret i Tumathorp av premonstratensorden. Staden utvecklades till ett religiöst och ekonomiskt centrum, vilket fick stor betydelse för utvecklingen av lantbruk, kreatursavel och trädgårdsodling.

Med tidens mått mätt var Tumathorp under medeltiden en ganska betydelsefull dansk stad. Tumathorps och klostrets storhetstid sträckte sig fram till en större brand 1304. En annan orsak till att det gick det sämre för Tumathorp på 1400-talet var Hansan. Simrishamn, med sitt läge vid kusten, övertog stadens roll som handelsplats. När Tumathorp förlorade stadsprivilegierna år 1537 i och med den danska reformationen, motade de lokala bönderna bort den siste munken 1570 och klostret förföll.

Vissa menar att Tumathorps nedgång även hade att göra med att Tommarpsåns flöde minskade, så att den inte längre var farbar med större farkoster. Andra menar att Tommarpsån historiskt sett aldrig har haft tillräckligt flöde för att den skulle ha varit farbar med större trasportmedel än små ekor.

Strax söder om kyrkan finns lämningarna av Tommarps kloster. Där ligger också ett skolhus från 1700-talet som nu är skolmuseum. I förhållande till den medeltida stadens läge i anslutning till Tommarpsån har byn nu flyttat sin tyngdpunkt norrut mot järnvägen.

Fram till omläggningen av väg 11, 1967-69, då vägen passerade genom byn, fanns ett flertal butiker utmed Storgatan. Beklädnadsaffärer, köttaffär, kafé, kemikalieaffär med mera. Efter omläggningen upphörde de flesta verksamheter fram till 1970. Den lokala livsmedelsaffären stängde i och med omläggningen av järnvägen 2003 då Östra Tommarp förlorade sin hållplats för tåg.

I Östra Tommarp finns i dag Skånefrö, JHL, Järrestads Härads Lantmannaförening med byggvaruhus, växtcenter och spannmålsmottagning, kakelhuset och vandrarhemsliknande "logi 84" och en antikvitetsaffär.

Ur Wikipedia

Baskemölla

Baskemölla är en tätort och ett fiskeläge i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen omkring 5 km norr om Simrishamn.

Namnet Baskemölla, som uttalas med betoning på "mölla", finns först nedtecknat 1525 i den danska Jordeboken. År 1612 bytte den danske amiralen Jacob Beck till sig Gladsax hus i Gladsax län, med tillhörande 119 hemman och 4 fiskelägen, varav ett var Basche Mölle.

Baskemölla tillhörde ursprungligen Gladsax kommun och blev municipalsamhälle år 1889. Vid kommunreformen 1952 inkorporerades Gladsax kommun av Simrishamns stad, samtidigt som municipalsamhället upplöstes.

Näringsverksamhet
Fisket har spelat ut sin roll i fiskeläget efter att ha haft sin storhetstid från 1900-talets början och fram till slutet av 1960-talet. Turismen har sedermera blivit samhällets huvudnäring. Den pittoreska bebyggelsen har gjort orten populär bland turister, och många hus har köpts av sommarboende. Under de senaste tio åren har det byggts många hus i Baskemölla, där nya kvarter och en ekoby har tillkommit.


Historisk bakgrund
I omlandet kring Baskemölla finns det spår av förhistoriska bosättningar från sten-, brons- och järnålder. Namnet Baske betyder torra kvistar eller grenar. Mölla betyder inget annat än kvarn där man maler sin säd till mjöl. En del påstår att Baskemölla skulle betyda - en kvarn mot norr, står i ett buskage, kanske i skydd av de hårda vindarna från havet.

Vid Baskemölla finns det många sandbackar där bönderna från tidig medeltid och fram emot 1800-talets slut odlade bovete.

” ...det satt en hop barn och torkade tobis uppspända på den magra gräsvallen och vände dem med en räfsa. Sandmarken eller sandbackarna var vitaktiga av bovete och marken pryddes överflödigt av den vackra Helichrysum arenarium, hedblomster som var blandad med Trifolium arvense subsp. arvense (syn. Trifolium lagopus), harklöver. ”

Fritt efter Anders Tidströms besök i Baskemölla den 22 augusti 1756.
På en karta över Skåne av Gerhard Buhrman 1675, beskrivs Baschemölle som "bysamhälle med gårdslägenheter" och byn som en "mjölqvarn" och inte ett fiskeläge. Lite märkligt kan man tycka när det ungefär 100 år tidigare fanns omkring 10 fiskare. Det kan tänkas att tillgången på fisk gått tillbaka under 1600-talets senare del.


Befolkningsutvecklingen
År 1756 finner man i kyrkoböckerna att det fanns 22 fiskare i Baskemölla. Mellan åren 1800 och 1860 växte Baskemölla mycket. År 1867 fanns det inte mindre än 60 yrkesutövande fiskare och invånarantalet var då 354 st fördelade på ett 80-tal hus och ett 10-tal gårdar. Fisk var en billig basföda. Till exempel kostade ett kilo tobis och ett kilo sill cirka 1,5 skilling vardera. I jämförelse kostade ett kilo korn 2,5 skilling. Tobis fiskades främst juni - september. Det var främst drängar som av sina husbönder från närbelägna gårdar sänts till fiskeläget för att byta till sig eller köpa fisk.


Fattigdomens utbredning i fiskeläget
Under 1600 - 1700-talet och en bit in på 1800-talet bodde många på ofri grund i samhället. Fiskarhusen i Baskemölla hörde till rusthållet Comsta vilket ägdes av Commisarie Petter Montan. Mellan åren 1719 och 1727 kunde inte fiskarna Hans Englasson och Sone Biörn erlägga landsgillet. Knut Löfberg, kronolänsman från Bräkneryd, hade varit i Baskemölla för att driva in skulderna, men han fick åka därifrån utan pengar.


Kolera
Åren 1834, 1853, 1856 och 1857 gick den dödliga sjukdomen kolera genom Sverige. De många dödsfallen medförde att särskilda kolerakyrkogårdar inrättades på avsides belägna platser. 1855 slog koleran till i socknen. Enligt lokala källor antar man att smittan hade kommit via två kringvandrande försäljare från Västergötland. Dessa ligger begravda på "Store Måse" i Gladsax. På en månad vid den tilltänkta kolerakyrkogården i norra delen av Baskemölla vid Oderbäcksravinen, grävdes 10 gravar.

År 1943 beslöt Kapellföreningen att resa en minnessten designad av konstnären Edvin Ollers på kolerakyrkogården och den avtäcktes den 26 september samma år.


Sjöfararna
Mellan 1850 och 1930 växte det upp rederier längs Österlenkusten, då främst i Brantevik, Simrishamn, Skillinge, Vitemölla och Kivik. I Baskemölla placerades tidigt en tillsyningsman med uppgift att utfärda fraktsedlar mot avgift, vilket tyder på att en viss kustseglation har förekommit. Rederiverksamheten under senare delen av 1800-talet var inte särskilt omfattande, men däremot var det många från Baskemölla som gick till sjöss. Många av dem blev senare skeppare eller sjökaptener.


Bränderna i Baskemölla
Tre stora bränder, 1889, 1894 och 1913, ödelade tillsammans nästan hela samhället. 1889 började branden i skolhuset och spred sig sedan snabbt på grund av den kraftiga blåsten från havet. 37 hus och 5 gårdar brann ner, och ett 50-tal familjer blev på några timmar hemlösa. Bostadsfrågan var till en början svårlöst, men många kringliggande byar ställde upp med hjälp så att familjerna fick tillfälliga bostäder. Den andra branden inträffade den 11 april 1894. Då brann nästan hela den norra delen av samhället ner till grunden. Därefter återstod knappt ett tiotal hus från sent 1700-tal. 20 år senare, den 19 april år 1913, brann nästan alla de äldsta husen ner till grunden. Endast två hus och en bondgård var kvar från tiden före år 1840.

När det gäller husens lägen och uppbyggnadsteknik, kan man utan vidare säga att de låg mycket tätt ihop. Gavlarna stötte i det närmaste ihop med varandra, vilket gjorde att brandsäkerheten blev undermålig. Några orsaker till att man byggde så tätt, var för det första det mycket karga landskap och för det andra den ständigt kommande nordanvinden från havet som man ville skydda sig från. Husen var byggda på ett traditionellt sätt, det vill säga i korsvirke. Mellan korsvirket murades lersten tillsammans med kodynga och halm. Taken var täckta med halm, allt detta sammantaget kom att få en förödande effekt för byn.


Baskemöllas livsnerv, "Möllekillorna"
Den bäck som rinner från Möllekillorna, det vill säga från det så kallade Nils Mårtenssons kärr, bidrog till Baskemöllas uppkomst från medeltiden. Från tidigt 1700-tal och framåt utnyttjades vattenkraften bland annat för kvarnar, vask- och stampverk.

År 1737 kom en fogde och tio arbetare från Tyskland. De byggde, tillsammans med ortsbefolkningen, en anläggning för att utvinna bly. Verksamheten omfattades av ett vaskverk och ett stampverk och samt en smältugn. Dess verksamhet upphörde 1746. Man hade då utvunnit ca 1,8 ton bly.

Vid Möllekillorna har det byggts två vattenkvarnar, nämligen nr 2 och nr 9. Utöver kvarnverksamheten har kvarnägarna bedrivit krogverksamhet, vilket utgjort en viktig inkomstkälla för dessa. En stor del av samhällets historia är känd tack vare dessa krogar där många händelser står att läsa om i domböckerna från Järrestads häradsrätt.


Fisket
Fiskerinäringen i Baskemölla från 1600-talets början och fram till 1800-talets slut var problematisk. Många tvister mellan åbor och fiskare slutade i rätten. Fiskelagen bestod av fyra till fem personer och de flesta båtarna ägdes av åborna. Ålfisket låg under Kronan med olika regementen som arrendetagare och för Baskemöllas ålfiskare var det Skånska dragonregementet och rusthållet på Svabesholm. Storleken eller bredden på fiskena mättes i alnar. Sillfisket bedrevs dels som sätterfiske och dels som vrakfiske. Torsk- och flundrefisket (spättor, slättor och piggvar) bedrevs enbart som krokfiske. Lax och laxöring hade en mindre betydelse för åborna och fiskarna. Däremot har fiskarna haft tumlegarn, även kallade "marsvin" (tumlare). Av fiskens fett kunde man koka tran som användes som bränsle i tranlampor.


Krogverksamheten i Baskemölla
Under 1700-1800-talet fanns det ett flertal krogar samtidigt i Baskemölla.

När Cristopher Plåth, Baskemölla nr 7, dog 1756 efterlämnade han hustrun Maria Elisabeth Fröling som efter makens död övertog krogverksamheten.

Madame Plagman utarrenderade 1756 sin krog på ett år till Johan Fredrik Zimmerberg från Simrishamn för 60 daler silvermynt. Senare framkom att Zimmerberg fått i uppdrag av Christian Cronland att arrendera krogen. Bakgrunden till detta var en ägartvist mellan Madame Plagman och Christian Cronland om Baskemölla 7 1/8-dels mantal. Då arrendet löpt ut lät Zimmerberg sin dotter Qlivia, tillsammans med handelsmannen Rask från Lund, flytta in. Efter en kort tids uppehåll kom utskänkningsverksamheten åter igång.

Madame Plagman försökte att med alla medel stoppa krogverksamheten. Hon lyckades få utskänkningstillståndet indraget, men trots detta fortsatte Zimmerberg att sälja alkohol. Plagman anmälde då Zimmerberg till landsfiskal Mandorf för olaglig utskänkning av alkohol och andra oegentligheter. Vid rättegången stod bland andra pigorna Anna Regnersdotter och Bengta Nilsdotter anklagade för hor.

Den 16 oktober 1758 föll domen. Rask och Cronlund hävdade båda att man var oskyldiga, men dömdes mot sitt nekande. Rätten dömde Rask att betala 10 daler i böter, 20 daler i rättegångskostnader och förlorade krognäringen. Cronlund frikändes. Anna Regnersdotter och Bengta Nilsdotter inställde sig inte till rättegången och dömdes till böter. Vid rättegången framkom att kronolänsman Gudmund Schmitt hade gjort Bengta Nilsdotter gravid. Eftersom Schmitt hade försvunnit från orten beslöt rätten att han skulle efterlysas och fängslas.


Brandväsendet
Då kyrkoherden Olof Bergklint vid sockenstämman i Gladsax 1791 yrkade på att den troligen ganska nyinrättade "väktarinrättningen" skulle utökas och förbättras, var det säkerligen en av de allra första gångerna som brandskyddet inom socknen debatterades och började ta form. Väktarinrättningen var tillkommen för att tjänstgöra som brandvaktsorgan. I Baskemölla var det i likhet med övriga fiskelägen utmed kusten, hamnlaget som stod för brandväkteriet. På alla "fiskelägen lydde man blint under hamnordningen, som också föreskrev vad som skulle göras för att i görligaste mån skydda sig mot bränder". Ingen hamnordning för Baskemölla har man funnit, men i ordningen för Vik, som antogs i september 1849, står i paragraf 14 att "Hamnfogden med sina bisittjare skall det åligga årligen så nödigt det aktas syna och besigtiga tak å hus, skorstenar och eldstäder, att icke eldsvåda tima må". Även om det gick långsamt, utökades och förbättrades brandskyddet med åren. År 1879 behandlar man på stämma i Gladsax ett reglemente för "sprutelaget". I Baskemölla har man också uppfört ett spruthus för den enkla handdrivna sprutan som anskaffats. Spruthuset har även användes som bårhus vid dödsfall. Huset revs i början av 1930-talet.

Så småningom bildades det föreningar med frivilligkårer både i Gladsax och Baskemölla, vilka försågs med motorsprutor, även om dessa fick förflyttas för hand. Man försökte anskaffa ekonomiska medel på alla sätt, bland annat anordnade Baskemölla frivilliga brandkår fester på Tallåsens dåvarande dansbana, som låg någon kilometer upp mot Gladsax. Kårerna understöddes också av brandförsäkringsbolagen. Mycket frivilligt arbete utfördes under alla de år som frivilligkårerna svarade för brandskyddet, men särskilt satte "Ernst smè" sin prägel på kåren i sin egenskap av materialförvaltare under nästan hela kårens verksamhetstid. Albin-sprutan var hans skötebarn och sköttes som ett levande väsen.

Under många år var "brandstationen" inrymd i Anders Wingårds glashytta, men sedan man anskaffat tankbil inrättades brandstation i Lars Mårtenssons nedlagda gård, belägen strax intill Axel Siverssons gård.

1948 planerade "frivillian" byggandet av brandstationen. Ritningar och kostnadsberäkningar uppgjordes och sändes till myndigheterna tillsammans med ansökan om bidrag. En ny brandbil fick man från Dalby. När brandkåren upphörde revs byggnaderna och brandskyddet övertogs av Simrishamns kommun. Flera kårchefer kom att tjänstgöra under kårens tid: Anders Persson, Adolf Kraaft, Allan Palmér, Nils Ohlander och Jan Hällje.


Hopptornet vid hamnen
Baskemölla simsällskap engagerade 1938 byggmästare Nordin & Söner i Rörum för att bygga dels ett hopptorn med plattformar på 3 och 5 meters höjd, dels en omklädningshytt, "simmarboen", vid hamnen. Hopptornet finns inte kvar, däremot finns den så kallade "simmarboen" kvar, numera flyttad till fritidsområdet där den fungerar som stuga med dusch/toalett och matlagningsplats för campinggästerna.


Simsällskapet
Baskemölla Simsällskap fick år 1938 i uppdrag att arrangera Skånska Juniormästerskapen i simning. Söndagen den 17 juli 1938 gick Juniormästerskapen började mästerskapet. Förutom hopptorn och simmarbod behövde man en tävlingsbassäng. Eftersom simsträckorna var 100, 200 och 400 meter måste banlängden vara 33 1/3 meter. Det visade sig att fiskarna hade behov av en kortare brygga vid landsidan. Den nuvarande lastkajen fanns inte, utan det var en sluttande glacin, som man inte kunde lägga till vid. Genom att parallellt med land placera en brygga med en liten bro in till land var fiskarna nöjda. Den nya bryggan placerades på avståndet 33 1/3 m från yttre kajen och Simsällskapet var nöjda.

Goda arrangemanget vid 1938 års tävlingar ledde till att även 1939 års mästerskap förlades till Baskes hamn, söndagen den 16 juli 1939. Mästare i de olika grenarna var hemmahörande i Malmö Simsällskap, Simklubben Ran i Malmö samt från Helsingborg och Landskrona. Träningsmöjligheterna för simmare från Österlenkusten var obefintliga utan simhallar.

Söndagen den 13 aug 1939 höll Simsällskapet sina årliga avslutningar med tävlingar i hamnen och promovering av magistrar och kandidater. Promotor var major Alfred Eklund från Ing 2 i Eksjö, som var chef för den bataljon som påbörjat byggnationen av värnen i den försvarslinje som fick namnet Per-Albin linjen (se vidare krigsminnen här nedan).

1949 var simmarvärldsmästaren Arne Borg från Stockholm i Baskemölla och demostrerade livräddning och visade upp sitt program "Från groda till crawl-kung."


Kapellet
I norra delen av fiskeläget ligger ett mindre kapell, Baskemölla kapell. Byinvånarna i Baskemölla ville ha en egen kyrkogård för att slippa åka hela vägen till Gladsax över Bräknaryd, en sträcka om ca 4 km. Efter ett tag ville man också ha ett eget gravkapell. Detta motsatte sig församlingen i Gladsax. Baskemöllaborna bildade då, under ledning av skollärare Frans Löfström, en kapellförening. Byggandet av kapellet påbörjades efter insamlande av pengar och den 20 oktober 1927 kunde kapellet invigas. I kapellet finns bland annat 2 skeppsmodeller.


Skolan
Det första skolhuset byggdes 1847 och låg på samma tomt där den nuvarande skolbyggnaden ligger. Dessförinnan hade undervisningen skett i hemmen och senare hos skomakaren Jöns Löfdahl, som höll småskola i sitt hem. Man beslöt 1879 att inrätta en särskild småskola. Vid den tiden fanns det uppemot 100-talet barn som läraren hade att undervisa. Den befintliga byggnaden förlängdes med en tillbyggnad österut och den första som anställdes var småskolelärarinnan Maria Jakobsson Roos.

1890 beslöts att bygga en ny, större skolbyggnad. Byggmästaren och handlanden Christian Wedberg, bosatt i samhället, lade ett anbud på 5 000 kr, vilket antogs. Den nya skolan inrymde salar för storskola och småskola samt en lärarbostad åt öster.

Åt småskollärarinnan uppfördes ett mindre fristående hus väster om själva skolbyggnaden. Det revs när skolverksamheten upphörde. Skolbyggnaden står annars idag fortfarande kvar, i stort sett oförändrad till det yttre.

Antalet skolpliktiga barn i Baskemölla var stort, och det visade 1931 nödvändigt att inrätta en mellanskola. Till att börja med hyrde man lokal i f d missionshuset på söder. Efter ett par år beslöt man inrätta lokal för mellanskolan i lärarbostaden.

I början av 1950-talet var barnantalet i sjunkande, och det beslöts att skolverksamheten i Baskemölla skulle läggas ner. Storskolan och mellanskolan upphörde, sist småskolan. Från år 1964 existerade inte längre Baskemölla skola.

Idag drivs skolan som galleri och café under påsk och sommarmånaderna.


Affärerna
Jöns Pehrsson 1873-1887 kom från Göingebygden för att sälja träskor, men upptäckte att det bara fanns en handlare i samhället. Därför startade han en diversehandel vid Gamla Baskevägen 12. Efter några år hade det kommit ytterligare fyra handlare till i samhället (och dessutom åtta kakförsäljare!). Jöns Pehrsson lade led sin affär efter 14 år och blev istället samhällets hantverkare.

Johanna Henrikssons affär 1928 -1957. Johanna hade specialiserat sig på fotogen och bröd. Detta något udda sortiment gjorde att, när det berömda och vitsordat goda brödet legat några dagar på disken, började det av förklarliga skäl lukta fotogen. För att undvika detta, beställde man i förväg och hämtade när det var klart. Affären låg nere vid hamnen. Om man idag, går vägen bort mot fritidsområdet passerar man huset där affären var inredd. Emaljskyltarna sitter fortfarande kvar på väggen.

Nils och Svea Ohlanders 1936 - 1967 köpte Hilma Lindqvist affär 1936. De sålde förutom specerier, glas, porslin, manufaktur och leksaker. Sveas egetbakade "herrgårdsbröd" var också en mycket uppskattad av befolkningen.

Mjölkaffären 1929 - 1967. 1929 startade Signe Anderssons mormor att sälja mjölk från källaren efter det att hon blivit änka. 1939 tog Signes mor över, flyttade upp till gatuplanet och utökade sortimentet med bland annat "Erik Lundblads Kaffe". 1949 tog sen Signe och hennes man John Andersson över affären.

Jacobssons affär 1923 - 1974, tidigare ägare var Josef Persson. 1967 köpte Filip Jacobsson upp både Ohlanders affär och Mjölkaffären. Ortsbefolkningen åkte till Simrishamn för att handla och kundunderlaget räckte inte till för tre butiker längre. Svea Ohlander och Signe Andersson följde däremot med till Jacobssons butik och där fanns som mest 5 biträden. Karl-Olof och Karin Wiege köpte sedan affären av Jacobsson 1974 och drev den fram till 1996. Nu drivs affären som café och bed and breakfast av Stefan Hallgren med familj.


Krigsminnen 1939 - 1945
Under andra världskriget byggdes en skyddslinje, kallad Per Albin-linjen, för att skydda Skånes och Blekinges kuster mot angrepp från sjön. Under kriget störtade i Sverige sju raketer från de tyska raketanläggningarna i Peenemünde. Dessa raketer omhändertogs av den svenska armén. En av dessa raketer, av typ V1, störtade den 1 november 1944 strax utanför Baskemölla.

"Syndafloden"
Mellan söndagen den 19 och tisdagen den 29 september 1949 noterade SMHI att det fallit omkring 155 mm regn. Det var som ett vattenfall. Det porlade och brusade, när vattenmassorna kom störtande rakt mot befolkningen nedför backsluttningen. Och med vattnet följde sten, grus, trädgrenar, brädor och rotkubbar. Ibland kom en hönsbur dansande utför, flöt tvärs över byvägen och hamnade inne i trädgården. Vattnet steg högt på gatorna, fyllde källarna och steg över golven inne i husen. Några var rädda för att vattenmassorna skulle ta med sig delar av husen, men lyckligtvis blev de stående till trots.


Konstnärerna
Många konstnärer har besökt och uppehållit sig i Baskemölla under sommarmånaderna. Bland de mest kända var Gösta Adrian Nilsson, det vill säga GAN, (1884–1965), August Hagborg (1852–1921), Edvin Ollers (1888–1959), Svante Bergh (1885–1946) och Gottfrid Olsson (1890 – 1979). Idag bor i Baskemölla bland andra Rolf Ahlberg, Jenny Ahlner, Börje Lindberg och Anders Wingård.


Ekobyn eller "Baskemölla ängar"´
I slutet av 1980-talet fick Owe Thörnqvist idén att bygga upp en en ekoby i Baskemölla. Han hade tänkt sig att förlägga ekobyn mittemot vandrarhemmet invid Tjörnedalagården som ligger i norra delen av Baskemölla. Thörnqvist drog sig sedan ur projektet och andra eldsjälar tog vid. Simrishamns kommun ställde sig positiv till tanken att tillåta en ekologisk bebyggelse i Baskemölla. Det blev stora protester från Baskemöllaborna och därför förordade Simrishamns kommun 22 hektar mark väster om byn på en plats som idag kallas Baskemölla ängar. Det första spadtaget togs 2001 och idag, hösten 07, står 15 hus där i mer eller mindre färdigt skick. Byn intention är att ha plats för ungefär 25 hus – både en- och flerfamiljsbyggen.

Ekobyn drivs av en ekonomisk förening och medlemmarna äger marken tillsammans. Den tomt man bygger sitt hus på arrenderar man sedan av föreningen som har månatliga möten om alla gemensamma spörsmål.

Ekobyns mål är att så långt som möjligt vara självförsörjande. Det man odlar skall användas av de boende i ekobyn. Man skall hålla sig med djur, fruktbärande träd och buskar, rotfrukter och säd. Odlingen skall uteslutande byggas på permakulturens principer och ekologisk / biodynamisk odling. Man bygger husen av lecablock, lera, kogödsel och jord samt trä. Isoleringsmaterial skall även vara ekologiskt nedbrytbara. Grundprincipen för Baskemölla ekoby är att man skall använda "resurs- och energisnålt byggmaterial som är kretsloppsanpassat".

Tankar finns om att driva handelsträdgårdar,(finns redan en - "Ninnis trädgård" - 07) driva riktad social verksamhet, starta butik för grönsaker och hantverk och att ha viss kursverksamhet. I byn finns en Waldorfförskola, arkitektbyråer, Yoga och kurscenter, keramikverkstad, energiutvecklingsföretag och man hoppas att flera verksamheter ska starta upp. Det finns planer på att bygga eget vindkraftverk, starta ett eget försäkringsbolag samt starta caféverksamhet. Förhoppningar finns även att kunna erbjuda plats för kollektivhus eller flerbostadshus.


Hembygdsföreningen
Föreningen bildades 1986 och har till uppgift att återuppliva och vårda gamla traditioner, att värna om samhällets miljö och att främja gemenskapen mellan samhällsborna. Föreningen äger 2 fastigheter, en ålabod det vill säga Kråsebo som ligger i södra delen av fiskeläget och en fiskarlänga vid Kullagatan, som kommer att bli Baskemöllas hembygdsmuseum.


Tjörnedalagården
Tjörnedalagården är en fyrlängad gård med stenlagd gårdsplan, är byggd omkring 1850 och ersatte en tidigare gård från 1700-talet. Carl von Linné besökte under våren 1749 Baskemölla och Tjörnedala som han sedamera beskriver i sin bok; Skånska resan 1749. Efter att jordbruket lagts ned under 1950-talet bytte gården ägare ett antal gånger. Idag drivs gården av Stiftelsen Tjörnedalas vänner och Östra Skånes Konstnärsgilles (ÖSKG) hyr i sin tur större delen av gården för utställningsverksamhet.

Hämtat ur Wikipedia

Vik

Vik är en tätort och ett fiskeläge i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen ca 7 km norr om Simrishamn vid Riksväg 9.

Vik ligger på en smal strandremsa nedanför de höga sandbackarna, omgivet av fruktodlingar. Här har det bott människor ända sedan mesolitisk tid dvs från äldre stenåldern.

I slutet av 1800-talet fanns det 9 mindre gårdar och ett 30-tal gatehus. Här bodde ca 300 personer, därav ett 30-tal fiskare. Dessa fiskare var då indelade i 4 båtlag, som tillsammans ägde 3 ålsätter, 125 hommor. Vid sekelskiftet fanns 6 fartyg hemmahörande till fiskeläget spm seglade världen runt.

Gatorna i Vik är små, bestående av prång och strädden. Genom fiskeläget gick en bygata i nordsydlig riktning (Rörum - Baskemölla). När man står vid hamnen, har man en bedårande utsikt mot norr, det sägenomspunna berget - Stenshuvud. Om vädret är klart, kan man se hela kustremsan ända upp till Åhus.


Hamnarbete i Vik när seklet var ungtVid hamnen samlades ofta de gamla fiskarna vid "ljugarbänken" och diskuterade vardagliga händelser. Under sommarmånaderna kom turisterna, författarna och konstnärerna för att hämta inspiration och motiv.


Drivminor exploderar
Under första världskriget 1914 - 1918 använde de krigförande länderna ett stort antal minor, som förankrades på strategiska platser, där de kunde skada eller sänka fartyg, både krigs- och handelsfartyg som hade laster till nytta för motståndaren.

Vid denna tid var alla minor av typen hornminor, varmed menas att minan var försedd med ett slags utstickande kolvar som kunde liknas vid horn. Minorna var som regel klotrunda eller något ovala och av varierande storlek, innehållande sprängmedel mellan några tiotal kg till uppemot 200 kg för de största.

De mintyper som utvecklades mellan de båda världskrigen var av helt annat slag där detonationen utlöstes genom akustisk eller magnetisk påverkan.

Hornminorna förankrades på vissa djup och hölls på plats med en form av ankare. De placerades ut genom att vagnen som minan låg ombord på minläggningsfatyget, kastades överbord och sjönk till botten där den tjänstgjorde som ankare, samtidigt som minan steg upp till ett förutbestämt djup, ett läge lämpligt för att kunna komma i kontakt med ett fartygs botten. När ett fartyg stötte mot minorna krossades ett eller flera av hornen varvid en elektrolyt frigjordes och åstadkom ett batteri som bildade en elektrisk ström, som i sin tur bringade laddningen att explodera.

Vid stormväder hände det ofta att förankringarna brast och minorna drev i den riktning som vindar och strömmar bestämde. Detta betydde att de kunde driva vart som helst och under långa tider.

De flesta minfälten kvar placerade på andra sidan Östersjön vilket för Skånes östra kust innebar att det var där drivminorna hamnade när ostliga vindar var rådande.


Första minexplosionen, den 19 mars 1916
Vid 12-tiden natten till måndagen, väcktes befolkningen i det fredliga Vik av en häftig smäll, som resulterade i krossade fönsterrutor och uppslagna dörrar. Smällen var så kraftig att man hörde den till Simrishamn, som ligger ca 10 km därifrån. Några fiskare från Baskemölla, berättade att de vaknat på natten av att dörrar slogs upp och att en spislucka öppnades och askan blåstes ut.

Det var mitt under första världskriget och det som orsakat smällen var en ilanddriven mina, som förts mot land av den rådande ostliga vinden. Platsen där den drivit i land, låg några hundra meter norr om hamnen, där som tur var ingen bebyggelse fanns.

Vid detonationen slungades järnbitar av varierande vikter, från några hg till kg långt inåt land och upp mot landsvägen förbi Vik. Stranden och området i närheten av detonationsplatsen var på sina ställen svart av sot. Det var få människor ute vid denna tid på dygnet och ingen kom till skada.


Andra minexplosionen, den 21 mars 1916
Det skulle inte dröja många dagar förrän Vik åter skulle drabbas av en ny smäll med betydligt allvarligare följder.

Tisdagen den 21 mars, klockan var ungefär halv tio på förmiddagen och ute rådde det starka ostliga vindar och kraftig sjögång. Några personer var nere vid hamnen, de hade observerat att en rödbrun tingest kom drivande inåt land på de höga vågorna.

Tingesten, som man omgående insåg vara en mina närmare sig land med betydande fart. Med tanke på att minan skulle kunna driva i land nära bebyggelsen, beslöt man då att varna invånarna genom att tuta i byahornet.

De i huset närmast hamnen boende varnades genom att man direkt gick runt och knackade på och omtalade den fara, som eventuellt kunde komma.

En del personer skyndade ut och begav sig upp mot landsvägen till vänner och bekanta. Det var dock många, som inte fick meddelandet och vilka omedvetna om den hotande faran, lugnt stannade hemma. Barnen i folkskolan, som ligger ca 150 meter från stranden, släpptes fria och uppmanades att inte gå ner till hamnen eller stranden.

Minan fördes av de vräkande vågorna allt närmare stranden. Ett stycke från stranden ändrade den och drev i riktning mot söder. Den var ganska nära land vid södra delen av samhället, då den ånyo ändrade riktning mot norr.

Strax utanför hamnen greps den av en sjö och slungades in mot stenarna, där den i samma ögonblick exploderade med en fruktansvärd knall. En kraftig röksky uppstod som drev in över hamnen, men något eldsken skymtades inte, troligen på grund av de överbrytande vågorna dränkt det.

En kaskad av järnskrot flög med ett ilsket vinande ljud in över hamnen och bebyggelsen innanför, där avståndet till de närmaste husen inte var mer än mellan 50 -100 meter.

Strängt taget hade i husen närmast detonationsplatsen, alla fönsterrutor sprängts sönder. Krossat glas och även fönsterbågar låg kringströdda överallt.

Hos fiskarna Per Öhman och J Thorsson samt lantbrukarna Nils Jönsson och Anton Karlsson, hade de största skadorna skett. Hos Anton Karlsson hade ett 40-tal fönsterrutor sprängts, dubbelfönstren slungats in på golvet och dörren slagits upp.

Karlsson hade i ögonblicket innan smällen just fått höra talas om faran och gick då bort till ett fönster, som vätte mot hamnen och i detta ögonblick inträffade detonationen.

Sekunderna efteråt fylldes rummet av rök som var så tät att man knappast kunde skönja något där inne. Allt i rummet blev impregnerat av röken.

Fru Karlssons gamla mor som låg till sängs innanför ett av fönstren, blev överhopad av glasbitar och träspillror, men skadades inte. På Per Öhmans hus lyftes takpannorna rakt upp och bröts sönder. Möbler och husgeråd inne i huset flög kring varandra och det mesta blev förstört. I fiskare Thorssons hus lyftes ett nylagt golv upp och bröts sönder.

I folkskoleärare Liljegrens hus, flög ett minstycke genom en fönsterruta och hamnade i väggen på motsatta sida av rummet. Lufttrycket var så våldsamt att på ett flertal ställen skedde olyckor av mer eller mindre allvarlig art. På ett ställe slungades en dörr med hakar och gångjärn långt ut på gården på husets baksida. Det torde vara flera hundra fönsterrutor som krossades och en mängd mer eller mindre värdefulla husgerådsartiklar som förstördes. Någon skada bland människor skedde lyckligtvis inte, undantagandes en liten pojke, som troligen självförvållat skar sig i tummen av en skärva. Detta får betecknas som ett underverk, eftersom några personer tydligen varit så nära döden som de kunnat vara, eftersom sprängstycken tangerade deras kläder, med någon centimeter till godo.

I Vik var man, vilket är helt naturligt uppbragt och förskräckt. Fasa stod målad i många ansikten och man visste knappast var man skulle tag vägen.

Folk som bodde nere vid sjön ämnade flytta längre upp i samhället för natten och så länge den ostliga vinden varade. Ingen kunde ju garantera för att en ny mina inte skulle komma och resultera i en ny förstörelse.

På måndagen hade rapporterats att en mina varit synlig fyra distansminuter nordost om Hönö, på drift mot Lägerholmen även en annan mina hade varit synlig i området. Det låter inte otroligt att det är någon av dessa minor som hamnat i Vik. Man menar att det borde då finnas ännu en mina som låg utanför den östra kusten. Man frågade sig om en ny olycka, kanske denna gång krävande människoliv skulle till för att vederbörande myndigheter, som hade fått rapporter om dessa havens vandrande stråtrövare, åtminstone skulle göra ett försök att oskadliggöra minorna, innan de driver i land.


Ett obehagligt julbesök
Händelsen vid Vik ansåg man vara en kraftig varning och det gällde att med alla till buds stående medel snarast ingripa. Ett obehagligt julbesök i Simrishamn år 1919. Trettondagsafton omkring klockan 21.15, just då man avslutat helgaftons ätandet och då balen i Templarehuset pågick som bäst, hördes en kraftig smäll och kändes en tryckförändring som ledde till att fönsterrutorna klirrade. Uppskrämda rusade folk ut ur husen och ned till hamnen, där det snart vimlade av frågande och berättande människor.


Prästens badkar, unik vulkanisk formation, ligger strax söder om VikI Templarhuset gick tre fönsterrutor sönder och en mindre panik uppstod, som dock lugnade ned sig och dansen kunde fortsätta. Flera personer hade sett en väldig eldkvast från en detonation och på taken i stadens södra del, hade det smattrat av nedfallande projektilen. Lukten av krutrök hade man förnimmits.


Fiskhandlare Lundqvists hus
Mitt för fiskhandlare Lundqvists hus vid hamnen, fann en fiskare ett tändrör med något gummiaktigt i. Ägarna av svinbodarna, söder om staden, fruktade för sina grisar och begav sig dit, men fann inget speciellt att oroa sig för. Först på morgonen när det blev tillräckligt ljust, blev det klart att en mina drivit i land och exploderat intill Svarte Hall och den ett stycke från land liggande klippan Djupe Hall.

Man fann här i närheten sprängstycken av en mina, större och mindre bitar av olika metaller, tenn, mässing och järn.


Författare och konstnärer
De författare som ofta kom hit vid denna tid var Gabriel Jönsson och konstnärerna Holger Almqvist, Björn Hallström, Lennart Jönsson, Rolf Swedberg, Louise Peyron, Eva Eneroth, C O Hultén, Hugo Zuhr, Fritz Kärfve, Hans Osvald Larsson, Ben Nicholson och Wille Weberg. I dag bor här endast en konstnär, nämligen Torsten Erasmie.

Gabriel Jönsson beskrev Viks fiskeläge år 1924: "Hade jag inte haft mitt hjärta förankrat på en annan oansenlig ort, skulle jag förtöja det i Vik - - -. Så sandigt, så stenigt, så armt och fattigt och fränt i vardagslag, har bara det råd att vara längst nere på kistbotten har en skönhet som ingen sommarliggare eller 'artister' kunna komma åt. Ska vi kunna förstå Vik, då ska ni ha stått i en storbåt i sill till stövelknagen, medan händerna bränna som eld av de röda maneternas gift och ett vått storsegel slår er på käften. Då får man förstånd på skönheten hos Vik".

Ur Wikipedia

Kivik

Kivik är ursprungligen ett fiskeläge, vars huvudnäringar i dag är fiske och turism. Orten är den näst största i kommunen efter Simrishamn.
Kivik är nu mest känt för olika marknader såsom Kiviks marknad och Äppelmarknaden i Kivik och har under senare år utvecklats till en semesterort. Kivik är centralort för äppelodlingen i området. Kiviks musteri ligger dock i Karakås. Strax söder om Karakås ligger Stenshuvud. Längs vägen till Karakås, i Bredarör, ligger Kiviksgraven och något längre söderut en mindre skeppssättning.
Kivik blev municipalsamhälle år 1890 och ligger i två socknar, Södra Mellby socken och Vitaby socken. Sedermera kom Kivik att bli centralort i Kiviks kommun som nu ingår i Simrishamns kommun.
Ur Wikipedia

St Olof

Sankt Olof ligger 15 kilometer nordväst om Simrishamn. Tätorten har fått sitt namn efter helgonet Sankt Olof och firar därför dennes minnesdag varje år den 29 juli. I byn ligger även Sankt Olofs kyrka. Byn hette ursprungligen Lunkende. Vallfartskyrkan ökade i betydelse och benämndes Sankt Olofs kyrka vid Lundende. Senare tappades det ursprungliga bynamnet bort och namnet blev Sankt Olof. Dock finns fortfarande genitiv-s kvar i det dialektala namnet Sant Olas.

Några hundra meter söder om kyrkan finns Sankt Olofs källa, dit folk förr i tiden kom för att offra framför allt pengar för att få hjälp av helgonet. De riktigt fattiga och pengalösa offrade i stället köttbitar och dylikt, så att källan ofta var övertäckt av en hinna av fett. Linné skriver i sin Skånska resa: "Den förnämligaste festen är S:t Olofs dag, då folket stormar hit till stor myckenhet ifrån avlägsne orter att avhöra predikan och att offra." (Sidan 190 i 1977 års upplaga.) Även i dag "offrar" besökare till källan en eller annan slant till helgonet.

Vid den första kommunreformen 1952 blev Sankt Olofs kommun en del av Kiviks kommun. År 1974 uppgick Kiviks kommun i Simrishamns kommun.

Järnvägsstationen ligger mitt i byn och dess bangård upptar en relativt stor plats. Järnvägen kom till byn 1901 och drivs fortfarande, dock som museijärnväg. Sankt Olof är ändhållplats för Brösarp-Sankt Olofs järnväg.

Ur Wikipedia

Vitaby

Kyrkan ligger i Vitaby kyrkby. Att det finns två byar som heter Vitaby kommer sig av att järnvägsstationen ligger i Vitaby stationssamhälle och kyrkan ligger i Vitaby kyrkby.

Stationen uppfördes 1901 sydväst om kyrkbyn när järnvägen mellan Ystad och Brösarp invigdes. Runt stationen växte sedan samhället upp med ett järnvägshotell, en lanthandel (Vitaby lanthandel) samt en fruktindustri tillhörande ICA (tidigare KF). Kommersen i Vitaby har dock avtagit kraftigt. Fram till på 1970-talet fanns det banker, postkontor, bageri, åtskilliga affärer och flera bensinmackar.

Idag används stationen bara för museijärnvägen som drivs av Skånska järnvägar. Lanthandeln och Järnvägshotellet drivs fortfarande. Varje år i mitten av maj hålls Vitaby marknad på torget. Det är den första skånska sommarmarknaden.

Vitaby gick år 1952 upp i Kiviks kommun som år 1974 blev en del av Simrishamns kommun

Ur Wikipedia

Skillinge

Skillinge är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen i Borrby-Östra Hoby församling.

Skillinge är ett fiskeläge som tillhörde Östra Hoby socken. Orten var municipalsamhälle 1889-1963, ursprungligen i Östra Hoby kommun, från 1952 i Borrby kommun. Skillinge tillhörde Simrishamns tullkammardistrikt.

På 1860-talet fanns här endast mindre fartyg, såsom jakter och slupar i olika storlekar mellan 6 och 14 läster och alla utom två ägda av skeppare. Den största, skonaren Albano, mätte 25 läster och ägdes av skepparen P Aandersson. På 1870-talet, då tonnaget fortfarande höll sig vid det gamla, var en skonert skriven här, nämligen N P Hagens Sofia (V) om 43 nyläster. Skepparen på skonerten hette N Ingvardsson.

Efter en kort nedgångsperiod intill år 1873, då här endast fanns sju segel om endast 95 läster, inträdde en period av uppgång av tonnaget i hamnen. De främsta redarna var P Olsson och A F Norberg. P Olsson hade åren 1895-96 fyra fartyg om 463 ton och några år senare nio fartyg om 1 190 ton. A F Norberg hade år 1899 åtta fartyg om ca 2 330 ton.

Ortens huvudnäringar är numera fiske och turism. Skillinge har både småbåtshamn och fiskehamn. Skillinge är även känt för sitt turistliv under sommaren och har egen glassbar, teater och gallerier. Ett mycket känt galleri är Skillinge Mölla som har sina utställningar på påsken. Skillinge kapell är inrymt i ett före detta stall från 1700-talet.

Ur Wikipedia

Kåseberga

l litteraturen finns Kåseberga omnämnt oftast som en lägesbestämning för den mer omskrivna och utforskade skeppssättningen uppe på Kåsehuvud.

Enligt Rune Buntes artikel "Fiske och fiskelägen i Skåne" har emellertid Kåseberga omnämnts i litteraturen redan under medeltiden tillsammans med bl a Skanör, Falsterbo, Malmö, Skåre, Ystad och Simrishamn såsom reglerade fiskelägen för fiske och fiskhandel.

Enligt samma artikel hade Kåseberga år 1684 nio roddbåtar och 18 besättningsmän. År 1858 fanns det 24 egentliga fiskare i Kåseberga och dessa hushåll hade en sammanlagd inkomst av 12.600 kronor. Utöver dessa yrkesfiskare fanns ett stort antal binäringsfiskare t ex fiskebönder, som snabbt kunde anpassa sig till olika arbetssituationer beroende på konjunkturerna. Att Kåseberga haft ganska stor betydelse som fiskeläge framgår bl a av en sammanslagen rangordning beträffande antalet yrkesfiskare, kostnader för fisket samt lönsamheten under åren 1876 - 1960. Av denna kan man utläsa att Kåseberga bland Skånes ca 50 städer och fiskelägen legat som nr 17 och 18 under åren 1881 - 1890 och var då större än t ex Simrishamn som "fiskproducent". Även under åren 1931 - 1940 låg Kåseberga som nr 17 och 18 i rangordningen för Skånes fiskelägen medan rangordningen var 39 åren 1916 - 1920 för att åren 1951 - 1955 gå upp till nr 14.

Hamnens tillkomst - och utveckling
Före 1882 voro Kåseberga fiskare nödsakade att med förenade armkrafter släpa sina fiskebåtar från land ut i "flod" vatten, då de skulle användas vid fisket.

Behovet av en fiskebåtshamn hade länge visat sig angeläget och fiskarbefolkningen strävade efter att erhålla en sådan. Ritningar och kostnadsförslag till den första hamnen daterar sig från den 3 oktober 1881. Den uppgives ha kostat omkring 12.000 kr varav staten lämnade bidrag med 8.000 kr och fiskarbefolkningen skulle anskaffa byggnadsmaterial och göra arbete för 4.000 kr. Fråga uppstod nu var hamnen skulle byggas och varifrån man skulle få gråsten.

Efter mycket diskuterande inom fis- karbefolkningen enades man om att hamnen skulle byggas med ena halvan i fiskevattnet "Riddarsätet" och andra halvan i "Kvadraträtten", ty de enskilda ägarna till det senare fiskevattnet ville inte offra hela sitt fiskevatten till hamnen. Hedvigsdals gård hade år 1874 bortarrenderats till John Persson, sedermera ledamot av Riksdagens Första kammare. Fiskarna vände sig till honom med anhållan, att han ville hos General Cederström - ägaren till Hedvigsdals gård utverka medgivande till att hamnen fick byggas i gårdens fiskevatten "Riddarsätets" östra del. Detta medgivande gavs muntligen men ej skriftligen.

På den andra frågan hoppades fiskarna på hjälp från hemmansägarna inom Valleberga kommun. Detta fick de också. Bönderna lämnande stenen utan ersättning och lät dessutom köra ner den till hamnplatsen från ställen, som var belägna 6-7 km från den samma utan att mottaga någon kontant ersättning. Dessutom använde man sig även av stora stenar från "Gamla Fiskeläget", vilka ansågs ha utgjort grundstenarna i de forna fiskarstugorna på sjösidan av åsen.

Så blev den den första riktiga hamnen byggd vid Kåseberga, men den byggdes så dåligt att västra hamnarmen raserade och måste restaureras redan under åren 1884-1885.


Statsbidrag
Några år efter denna restaurering rasade ytterligare delar av hamnen. Nya ritningar och kostnadsförslag uppgjordes och de stadfästes av Kungl. Mai:t den 26 juni 1891. Kostnadsförslaget slutade på 37.200 kr. Härav beviljades statsbidrag med 24.800 kr om fiskarna själva bidrog med 12.400 kr och lämnade säkerhet för hamnens framtida underhåll.

Dessa villkor för erhållandet av statsbidraget var svåra att uppfylla för fiskarna. Därför begärde 29 fiskare att Valleberga kommun måtte åtaga sig borgen för ett lån av 12.000 kr och ikläda sig ansvaret för Kåseberga hamns framtida underhåll. Detta beviljades av kommunen enligt en kommunalstämmobeslut den 3 maj 1892.

Sydvästvindarna
Säg den glädje som varar beständigt. På grund av de förhärskande sydvästvinda,rna igenslammades hamnens södra del och muddring måste igångsättas vilket årligen kostade omkring 700 kr. Vid denna tid utskeppades sockerbetor från Kåseberga hamn till Karishamns sockerbruk. Då båtarna, som transporterade sockerbetorna, hade svårt att komma ut och in i hamnen på grund av igenslamningen yrkade Karishamns sockerbruk att hamnen skulle förbättras. Kostnaden härför beräknades till 21.900 kr.

Splittring
Nu uppstod emellertid söndring bland fiskarbefolkningen om hur man skulle förfara med hamnen. Det uppstod tre partier, franistegspartiet, splittringspartiet och vankelmodspartiet.

Framstegsportiet hade till sin ledare fiskare Ola Bengtsson. De ville förbättra hamnen och åt densamma bevara transporten av sockerbetor till Karishamns sockerbruk emedan hamnavgifterna för denna rörelse kunde uppgå till ca 1.200 kr årligen.

Splittringspartiet hade till ledare fiskaren Lars Nilsson, Borgmäster, ägare till en 6:del av Kvadraträtten. Han och de övriga ägarna ville ej avstå något mera av sitt fiskevatten.

Vankelmodspartiet hade ingen ledare och ingen åsikt utan höll med dem som pratade bäst.

Då man ej kom överens om hamnens framtid fick den förfalla och det lån, som Valleberga kommun gått i borgen för, uppsades av banken.

Kommunen sökte återvinning av hamnintressenterna och häradsrätten dömde dem att återbetala ett belopp på 10.827 kr. Då man nu hade "kniven på strupen" avstodo hamnintressenterna sina hamniotter till ett blivande aktiebolag och lovade att teckna aktier i bolaget för angivna skuldebelopp.

Sålunda uppstod aktiebolaget Kåseberga Hamn den 13 september 1902. Aktieteckningen uppgick till 21.000 kr.


Hamnen byggdes åter ut
Hamnen byggdes ut år 1907 för ca 40.000 kronor samt i sitt nuvarande skick på 1930-talet.

Under åren 1908-1917 gick hamnen med vinst och man hade t o m utdelning på aktierna. Sedermera blev emellertid lönsamheten allt sämre beroende på bl a att transporten av sockerbetor till Karishamns sockerbruk upphörde.

Efter denna tid "livnärde" sig hamnen i huvudsak på hamnavgifter för fisk, lossning av kalk från Öland samt från tångtäkter. Emellertid blev det allt svårare för bolaget att få kredit och debet att gå ihop enär kalkskutorna från Öland försvann, fisket minskade kraftigt och tångtäkterna blev mindre attraktiva sedan konstgödsel medlen introducerades i lantbruket. För att klara driften av hamnen beslöt styrelseledamöterna för bolaget att av egna medel uppföra en kiosk vid hamnen för att på detta sätt få inkomster. "Ryttens kulle", rnot öster över nedfarten

Då muddring av hamnen ej var oundgängligen nödvändig och medel härtill ej kunde uppbringas, beslöt aktieägarna för AB Kåseberga Hamn vid en extra bolagsstämma den 28 juni 1967 att ingå till Löderups kommun med anhållan om övertagande av hamnanläggningen och övriga tillgångar mot att kommunen förband sig att svara dels för bolagets samtliga skulder med undantag för aktiekapitalet och dels för aktuell muddring i hamninloppet. Löderups kommun, som ej tidigare lämnat några bidrag till hamnen, beslöt den 7 mars 1968 att övertaga Kåseberga Hamn enligt ovanstående villkor.

Kommunsammanslagning
Genom kommunsammanslagningen 1971 kom Ystads kommun att bli ägare till Kåseberga hamn. Hamnen har numera blivit en attraktiv gästhamn - i synnerhet för tyska och danska turister - och under 1983 besöktes den av över 1.500 gästbåtar, som i hamnavgifter gav över 60.000 kr. Högsta beläggningen under en dag var 67 gästbåtar.

Kåseberga samhälle och historia
l Nordens första fornminnesinventering år 1624 omnämndes Kåseberga som Kasseblerge Le:e. År 1687 är Kåseberga markerat på Buhrmans karta. På Hilfelings karta år 1777 synes husen ligga bakom den skyddade vallen nedanför sjöhällarna, det vill säga där rökeriera numera ligger och bildade där Kåseberga. Man förstår deras besvärligheter. Enligt vad jag kunnat utröna fanns det inte en "riktig" väg mellan Kåseberga och Valleberga kyrka förrän i samband med enskiftet år 1813.

Vägar
Mot öster till Sandhammaren och mot väster till Hammar och Kabusa fanns i min barndom endast s k markvägar, som slingrade sig runt åkrarna längs åsen. Inte förrän i mitten på 1930-talet fick Kåseberga en "riktig" väg mot såväl Ystad som Simrishamn. Det var kustvägen, som anlades under den stora arbetslöshetsperioden såsom AK-arbete.

På tal om dåliga vägar så var det svårt att på vintern cykla mellan Kåseberga och Ystad på markvägarna. Det fanns således inga allmänna kommunikationer att anlita förrän "Skillingebussarna" började trafikera den nya kustvägen. På den tiden var det inte tal om några skolskjutsar, hur långt man än hade till skolan.

Isolerat fiskeläge
Kåseberga var således före kustvägens tillkomst ett ganska isolerat samhälle mot landsidan. Detta fick till följd att man hade mera kontakt med exempelvis Bornholm, vars fiskare ofta besökte Kåseberga och viceversa. När det var dåliga tider på Österlen var det många fiskare och övriga, som for över till Bornholm och arbetade i jordbruket och övriga näringsgrenar.

De flesta familjer på läget hade 5-8 barn och ibland flera. Det fanns skola, tre affärer, smedja, måleri- och snickareverkstäder, borstbinderi m m. Dessutom fanns givetvis ett stort antal fiskare och småbrukare.

En annan yrkesgrupp, som var speciell för Kåseberga och många andra fiskelägen, var de så kallade "silla- prångarna". De hämtade sin sill kl 2 - 3 på morgonen när vrakbåtarna återvände från sina fångstplatser. Sedan var det att bege sig iväg ut på landsbygden runt omkring att försälja densamma. Detta skede antingen per häst och vagn eller per cykel. En av dessa "sillaprångare" beskrivs i sista versen i Kåsebergavisan här ovan. Han hade utbytt sin häst och vagn mot en T-Ford och ovan som han var med bilen glömde han att vrida på ratten i en kurva mitt i samhället och körde på ett träd, som stod i vägen. Farten var inte så hög och därför blev föraren ej allvarligt skadad - men kanske var han berusad av fartens tjusning och annat - han satt emellertid kvar i bilen och ropade pro... pro... och trodde det var gamle Brunte, som var i sken och inte ville stanna.

Under sommarhalvåret, när sillen gick till, begav sig 10-12 vrakbåtar med 3-4 mans besättning i gåsrad ut till Bornholinshålet vid 15-16-tiden. Då satt fiskarhustrurna - särskilt på söndagarna - på ljugarbänken och tittade efter sina män och utbytte tankar med varandra och önskade naturligtvis att fiskelyckan skulle bli god. Vid 2-3-tiden på morgonen kom båtarna tillbaka och då var det för hustrurna att börja plocka av sill från kanske 40-50 garn. När detta var färdigt skulle alla garnen läggas ut på tork på s k brissior för att efter några timmar tas ihop igen.

Det var alltid något visst med båtarnas avfärd ut på havet. Vi barn samla- des ofta på "Kullen" d v s den högsta backen ovanför hamnen för att bevittna evenemanget. Där kunde vi vara 25-30 både flickor och pojkar på en gång. Då passade vi på att leka olika slags lekar och hade väldigt roligt.


För- och lekskola
Redan i början på 1930-talet kanske landsbygdens första för- och lekskola I Kåseberga. Det fanns nämligen en dansk "miljonärska", som hette Ebba Nielsen, vars moder var från Kåseberga. l dagligt tal hette hon "Tant Ebba". Hon bedrev i sitt hus vid torget "Kindergarten" för de flesta småbarnen i Kåseberga. Förutom lek och viss undervisning bjöds barnen på saft och kakor m m.

Sedermera inköpte Ebba Nielsen ett stycke mark i Löderups Strandbad och på denna uppförde Österlens Majblommekornmitté nuvarande barnhemmet därstädes. Detta drives nu av Ystads kommun, som erhöll det av Majblommekommittén utan vederlag. Vackert gjort - till fromma för många Ystads- och andra barn, som vunnit hälsa och krafter i den vackra miljön.

Traditioner i Kåseberga
Varje påskafton samlades barnen för att gå upp till Ales stenar - eller som det sas I byn: Hé-ste- nar - och plocka mossa på stenarna. Mossan användes för att färga påskäggen. På påskdagen skulle det pickas ägg på "Gaddan" d v s torget. På vårarna skulle pojkarna - med ägarnas goda minne - bränna bort det gamla gräset på backafallen mot sjösidan. Detta kunde ibland få sina konsekvenser. En annan tradition var att på nyårsafton "driva spektakel". Det innebar bl a att dra vagnar och andra redskap upp på backarna. Vi hartsade på vissa personers fönsterrutor; hissade upp diverse klädesplagg i flaggstängerna m m.

Konstnärernas paradis
Kåseberga har sedan lång tid tillbaka varit besökt av konstnärer från när och fjärran. För att nämna några som bott eller nästan "bott" i Kåseberga är Tora Vega Hplmström, Johan Johansson, Gerhard Wihlborg, Fritz Kärfve, Rickard Björklund, Frans Berg, Ägda Holst, Prins Eugen och A Genberg m fl. Många av konstnärerna korn tillbaka år efter år och blev mycket goda vänner med befolkningen. Flera vackra och numera dyrbara konstverk hänger i många hem i Kåseberga.


Ales stenar - hé-stenar - Urbans grav
Man kan inte tala om Kåseberga om man inte nämner Ales stenar eller något av de i rubriken angivna namnen. Kärt barn har många namn. Det berättades enligt en sägen att under Ales stenar var en vikingahövding begravd med sitt skepp. Det berättades vidare att vikingahövdingen hade stupat i slaget vid Svolder omkring år 1000. Svolder var en ö, som antingen var Bornholm eller en ö mellan Rugen och Pommerns kust. Den trolige vikingahövdingen, som var begravd, var - enligt sägnen - den norske kungen Olav Tryggvason, som stupade omkring år 1000 i ett sjöslag mot Sven Tveskägg av Danmark och Olof Skötkonung av Sverige.

När man läser om det år 1903 funna Osebergskeppet i Norge är det kanske inte helt otroligt vad sägnen förtäljer om ett vikingaskepp under Ales stenar. Osebergskeppet är fullt hopsatt och delvis rekonstruerat. Det är ett 20 meter långt, med femton par åror försett, rikt utsirat vikingaskepp.


Kungabesök
Ales stenar har också haft flera kungliga besök. Om det första skriver kyrkoherde Nils Östman i Löderup år 1729 att "Hans kong Maljt. K. Carl den Xl har ock behagat bese dessa stenar, såsom en märkvärdighet, af denna orten".

Saga och sanning
Den som vill veta mera om Ales stenars historia och bakgrund kan bl a läsa Gustaf Åbergs artikel i Skånes Hembygdsförbunds Årsbok år 1960 angående "Saga och sanning om skeppssättningen vid Kåseberga".

Översandades
I början av 1900-talet översandades skeppssättningen sakta men säkert, men kom att restaureras år 1916, vilket bekostades av disponent Sture Kemner, Ystad. kunde man dagligen se hur turister försökte ta sig till skeppssättningen via gågångarna i de olika åkertegarna. De flesta, som lyckats ta sig en titt på fornlämningarna, voro mycket besvikna, då de endast kunde upptäcka en och annan sten. Marken runt skeppssättningen ägdes av fyra lantbrukare och genom växtföljden för de olika tegarna lågo markerna runt om ofta öppna och det var således fritt fram för sandflykten. Gustaf Åberg skriver i sin ovan angivna artikel "Tack vare bl a donerade medel och med målaremäst. Herman Håkansson som trägen medhjälpare kunde Vitterbetsakademin omsider förvärva markerna, så in dem med gräs och genomföra den nya restaureringen. Sedan år 1956 stävar det stora stenskeppet åter fritt och mäktigt mot havets horisont."

Lånat från www.osterlen.com

Borrby

Borrby är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen mellan Simrishamn och Ystad. Borrby kallas Österlens Hjärta vilket man ser på skyltar på väg in i byn.

Historia
Borrby stationssamhälle, beläget i Ingelstads härad, dåvarande Kristianstads län, utvecklades efter att Ystad-Gärsnäs järnväg (YGJ) invigts år 1894, och blev municipalsamhälle 1934. Ursprungliga Borrby kommun utvidgades 1952 genom sammanslagning med Östra Hoby kommun, varefter municipalsamhället upphörde vid årsskiftet 1957/58. Järnvägen, som förstatligats 1941, nedlades 1970.


Företag och näringsliv
I Borrby finns både industri- och jordbruksnäring. Där finns även bl.a. apotek, vårdcentral, pizzeria, thairestaurang, ICA Supermarket-butik, ATG-ombud, paketutlämning och sparbank i form av Sparbanken Syd (Swedbank).


Borrby kyrka
Borrby kyrka
I Borrby ligger Sankta Maria kyrka, en kyrka som härstammar från 1100-talet. Kyrkan är den största inom Borrby-Östra Hoby församling.


Borrby skola
Borrby skola är en kommunal skola belägen i utkanten av Borrby mot Hammenhög. Här finns förskoleklass till årskurs sex.

På skolan ligger sedan några år tillbaka även ett bibliotek som samarbetar med andra bibliotek i Simrishamns kommun.


Borrby IF
I Borrby finns en fotbollsklubb, Borrby IF, som grundades 1926. De spelar i Herrarnas Division 6 Syd-Östra. Hemmaarena är Borresvall, en idrottsplats i utkanten av byn

Ur Wikipedia

Hammenhög

Hammenhög är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, belägen på Österlen vid Riksväg 9, cirka 15 kilometer väster om Simrishamn.

Historia
Under medeltiden skrevs socknens namn Hamundehögh, och där nämnes en sätesgård, som enligt ärkebiskop Nikolai Ragvalids brev från den 24 november 1378 ägdes av "Petrus Niklissen miles de Hamundahög".

Gravhögen i norra delen av Hammenhög: På nr 1 ligger på en liten kulle en gånggrift 12 alnar lång, 5 alnar bred, bildad av 12 på inre sidan flata stenar, till vilken leder en 9 alnar lång, 1 aln bred gång, bestående av 6 stenar. Åtskilliga stenar i kistan är 3 alnar höga. Överliggare saknas. Denna ansenliga fornlämning undersöktes omkring år 1854 av kyrkoherden Lundh, som däri anträffade en mängd djurben, skelett av människor, stenredskap etc; föremål som vanligen förefinnes i stenålderns gravar.

Hammenhögs kyrka byggdes 1849.

Järnvägen, Ystad-Gärsnäs-S:t Olofs järnväg (YGS:tOJ, invigdes 4:e oktober 1894, sista persontåget gick den 26:e september 1970 (godstrafiken Hammenhög-Gärsnäs lades ner 1984). Banan förstatligades 1941.


Sevärdheter
Weibulls Trädgård
Hammings hög (Hamundahög). Grav från bronsåldern. Där sägs hövdingen Hamming vila. Hammenhög har fått sitt namn efter gravhögen.
Gånggriften. Grav från stenåldern.
Glimmingehus, Nordens bäst bevarade medeltidsborg.
Gunnarshög, gårdsbutik året runt med försäljning av raps- & linfröolja och gårdscafé på sommaren.

Företag och näringsliv
Det finns bland annat Ica Supermarket, pizzeria och ATG-ombud. I byn finns en av Skånes bäst bevarade gästgivaregårdar, Hammenhögs Gästis, med anor från 1693. Råka är en kuriositet på menyn.


Föreningar
Hammenhögs IF. Föreningen bildades 27 februari 1927. Nuvarande idrottsplats invigdes 1947. Damlaget spelade under åren 1978-1980 i division I södra, som då var den högsta nationella serien.

Simrishamnsvägen - YstadvägenHammenhögs Räddningsvärn. Bildades 1898 på grund av en en svår eldsvåda som ödelade betydande delar av Hammenhög. Branden började i prästgården. En annan svår brand på Bostället i augusti 1924 blev orsaken till att man startade ett modernt, motoriserat brandväsen i Hammenhög 1925.
Ars & Modus. Föreningen bildades 2004. Föreningen presenterar och problematiserar samtidskonst.
Kulturum. Föreningen bildades 2007. Kulturum är en mötesplats för konst och kultur i miniformat.

Diverse kuriosa
I Hammenhög ligger Weibulls Trädgård, tidigare kallat Hammenhögs Frö. Där finns butik och blomsterutställning under sommarmånaderna. Under några år på 1970-talet spelade Hammenhögs IF:s damlag i damallsvenskan (fotboll). Musikern Bernt Staf bodde under en period i Hammenhög och lät sig då inspireras av stenåldersgraven (gånggriften) på sin tomt (strax norr om tätorten) att göra skivan Hammenhög Airport (1983). Hammenhögs skyline domineras av Lantmännens stora sädestorkanläggning, beläget mellan ortens utfarter mot Gärsnäs och Smedstorp. Andra platser av intresse i Hammenhög är en 25-meters utomhusbassäng och två stora flisgravar, där man tidigare utvann flis till byggnadsmaterial, varav den ena används som rekreationsområde och den andra som ankdamm.

Ur Wikipedia


Kontakt

Tel 0414-411447,
mail info@skollengardshotell.se
Simris 22:10, 272 91 Simrishamn

Vi arbetar med

Restaurang, Hotell, Catering, festarrangemang och bröllop, uthyrning av porslin, glas och bestick, uthyrning av kock, "Kom som gäst på din egen fest", matlagningskurser, servettbrytnings- och dukningskurser, mm

Läs i vår gästbok

Läs i vår gästbok

Funderar ni på att komma och bo på Sköllen? Gå gärna in och läs i vår gästbok under fliken Läs i gästboken och se vad andra tycker om Sköllen och sin vistelse här. Du kan också trycka på länken nedan.

Läs i Gästboken